Den ensidiga dominansen av Thailands politiska arena av Thai Rak Thai och Thaksin Shinawatra fick en abrupt upplösning den 19 september 2006. Medan Thaksin själv var i New York för att tala inför FN passade den thailändska militären, ledd av arméchef Sonthi Boonyaratglin, på att med gulflaggade stridsvagnar och automatgevär ta över regeringsbyggnaderna i Bangkok. Kuppen skedde, som sig bör av thailändsk tradition, utan en enda droppes blodspillan. Som de allra flesta trodde — och hoppades, givet militärens gulflaggning — ansågs kuppen sanktionerad av Thailands statschef Kung Bhumibol Adulyadej (Rama IX — se vidare Thailands monarki), vilket också tros vara orsaken till att så pass många som 80 procent av befolkningen uppgavs stödja kuppen. Intressant att notera är att, även om kungen aldrig fördömde kuppen, gav han den heller inget officiellt uttalat stöd.

Kuppen måste sägas ha varit en synnerligen lugn tillställning. I större delen av landet märktes mer eller mindre ingenting alls. I Hua Hin märktes, precis som vid den fruktansvärda tsunamin i december 2004, ingenting alls — bortsett från att samtliga TV-sändningar tillfälligt bröts till förmån för en kortare förklaringstext på thai.

I och med kuppen installerade kuppmakarna ett Council for Democratic Reform (CDR), sedermera omdöpt till Council for National Security (CNS), varefter man utsåg en så kallad interimsregering — till stor del bestående av höga militärer —med Surayud Chulanont som tillförordnad premiärminister. Den befintliga konstitutionen ”People’s Charter” från 1997, som ansågs otillräcklig i att förhindra den påstått långtgående korruption och maktmissbruk som Thaksinregeringen kunnat upprätthålla, åsidosattes och ett antal kungöranden deklamerades att gälla till dess en ny konstitution sammansatts. Nyval skulle därefter kunna hållas inom ungefär ett år.