Under 60-talet hade Thailand samtidigt goda relationer med Japan. Japanska investerare hade nämligen vänt sig till framstående thailändska personer, familjer och politiker med sinne för affärer och bra kontakter i Thailand, för att kunna expandera sina egna affärer (mer om Thailands så kallade ”elit” kan läsas under Thailand från 1782 och framåt). De thailändska samarbetspartnerna blev aktieägare i bolagen. Japan hade också snabbt kommit att bli ett av de mest engagerade länder som hjälpte Thailand med olika typer av utvecklingsstöd. Bland annat var Japan med i implementeringen av en importsubstitutionsplan. Relationen med Japan skulle dock inte förbli okomplicerad. Från 1972 till 1974 protesterade många thailändare högljutt mot det japanska engagemanget i Thailand, något som skedde i form av såväl bojkott av Japan som av studentuppror. Det var inte längre möjligt för Japan att ha problemfri tillgång till Thailands naturresurser och marknader.
Med Kina hade Thailand sedan tidigare haft problematiska relationer. Detta hade sitt ursprung inte minst i att Kina hade varit hårt kommuniststyrt under Mao. Det skulle vara svårt för Thailand att både ha en god relation med antikommunistiska USA och samtidigt ha en god relation med kommunistiska Kina. 1975 upprättades dock diplomatiska förbindelser mellan Thailand och Kina (PRC — Peoples’ Republic of China). I samband med Vietnams attack på Kambodja, var Kina den aktör som handlade med militär kraft i syfte att ta bort trycket och det militära hotet från Thailand. ASEAN visade, som tidigare nämnts, sitt ogillande genom ett samlat politiskt ställningstagande.
För att återgå till Japan, så stod landet inför en stor utmaning som handlade om hur man skulle kunna försvara och upprätthålla sina strategiska intressen i Thailand och i Sydostasien. Sett över hela den sydostasiatiska regionen var en av huvudfrågorna hur man skulle lyckas bygga en bro mellan de icke-kommunistiska ASEAN-länderna och kommunistiska Indokina (Vietnam, Kambodja och Laos). Detta ansågs viktigt för att inte regionen plötsligt skulle bli en utspelsplats för rivaliteten mellan världens stormakter. Det var också viktigt för Japan att återskapa en god relation med de sydostasiatiska länderna efter de protester mot landet som genomförts inte bara i Thailand, utan även i andra länder i regionen.
Fukuda, som var premiärminister i Japan under 70-talet, hade en idé om hur relationerna kunde förbättras. Han lovade att Japan skulle dubbla sitt ekonomiska stöd till ASEAN:s medlemmar. Därtill tydliggjorde han att Japan inte hade för avsikt att öka sitt militära engagemang i regionen eller ersätta USA:s minskade militära inflytande — USA som delvis hade börjat dra sig tillbaka från regionen efter kritik i hemlandet mot Vietnamkriget, som kostat såväl många amerikanska liv som mycket resurser. Idag har Japan en dynamisk relation till Sydostasien och man är i hög grand närvarande genom sina direktinvesteringar och globala produktionsnätverk. Detta gäller inte minst i Thailand där japanska företag inom bland annat bilindustrin utmärker sig. För Thailand har det varit viktigt att ha en stark roll inom just bilindustrin och i synnerhet tillverkningen av komponenter till denna.
På senare tid har den thailändska eliten kommit att fästa allt större vikt vid att hålla goda relationer med sina sydostasiatiska grannar och andra regionala länder. Det har exempelvis blivit allt viktigare för Thailand att ha ett väl fungerande samarbete med Kina. Allra störst vikt har dock fästs vid att förbättra relationerna med Myanmar (Burma), Laos, Kambodja och Vietnam — något som inte ansetts särskilt viktigt under tidigare årtionden. Fokus lades på att förvandla ”slagfält till marknadsplatser”, något som dock ledde till att den civila regeringen i Thailand kom i konflikt med militären på grund av den utrikespolitik som fördes. I samband med att många av de militära stridigheterna med Thailands grannländer upphört, har det samtidigt blivit mindre viktigt för Thailand att förlita sig på USA som uppbackande stat och krigsmakt. Detta ställningstagande visade sig bland annat när USA anföll Irak 2003. Thailand riktade kritik mot USA:s handling och påpekade också att man hade för avsikt att vara neutral i kampen mot den globala terrorismen.
Thailands samarbete med de sydostasiatiska länderna håller på att ta ny form. Detta trots att bland annat Thaksin, Thailands tidigare premiärminister, i början av 2000-talet tog initiativet till ett forum som fick namnet ACD (ASEAN Cooperation Dialogue). Värt att notera, med anledningen av HuaHin.se:s intressen av Hua Hin, är att det första ACD mötet hölls 2002 i Cha-Am, bara ett par mil norr om Hua Hin. Anledningen till att det sydostasiatiska samarbetet börjat ta ny form är att ASEAN har utsatts för en del kritik. Olika bedömare har ansett att organisationen varit ineffektiv och i många fall saknat en stark identitet. Dessa bedömare har pekat på att det är svårt att urskilja konkreta åtgärder som organisationen tagit samt att se tydliga resultat som samarbetet uppnått. Istället går trenden mot skapandet av ett ostasiatiskt samarbete genom introduktionen av ASEAN plus tre (Kina, Japan och Sydkorea). Redan har denna konstellation lyckats åstadkomma en del synliga resultat. Bland annat har man uppnått en valutasammanslutning (det så kallade Chiang Mai-initiativet), som syftar till att motverka att effekterna av en eventuell ny finansiell kris blir så stora som under 1997 och 1998. Säkerhetsmässigt har ASEAN-avtalet ZOPFAN ersatts av organisationen ARF (ASEAN Regional Forum) med mer än 20 medlemsländer.
Den politik som Thailands makthavare fört (läs gärna mer om Thailands nutidspolitik på HuaHin.se), har ibland anklagats för att ha prägeln av så kallad bambu-politik (ungefär ”vända kappan efter vinden”). I Thailands utrikespolitik har de viktigaste målen varit att vara ett oberoende land. Stor vikt har lagts vid att trygga landets säkerhet, inte bara den militära, utan även den icke-traditionella säkerheten (exempelvis smuggling av droger, odokumenterad arbetskraftsinvandring etc.). Makthavarna har också haft målsättningen att arbeta hårt för ekonomiskt samarbete och nå en regional ledarroll. De främsta aktörerna att uppnå dessa mål har varit militären, utrikesministeriet och det politiska ledarskapet (som fortfarande alltså har tydlig elitkaraktäristika). Instrumenten som används för att uppnå målen har varit den redan nämnda bambupolitiken, skickliga och innovativa diplomater, ASEAN samt goda relationer med Kina. Grundstrategin har i flertalet fall varit att skapa allianser och arbeta på ett förebyggande sätt. Generellt har Thailands politik präglats av pragmatism.
