13/4: Till att börja med ber vi om ursäkt för att det utlovade blogginlägget om aktiviteter i Hua Hin får lov att vänta på sig. Vi beger oss i stället direkt in i karavanliknande massflykt från Bangkok, hårda kanon- och k-pistbeskjutningar med diväteoxid-laddning samt ökenliknande solskensattacker — med andra ord det thailändska nyåret Songkran.
Det thailändska nyåret är, om inte riktigt så blodigt som man skulle kunna tro av ingressen, synnerligen hett och blött. I stället för att stanna i Hua Hin, där Songkran visserligen är mer än tillräckligt hett och blött för faranger som oss (d v s utlänningar), begav vi oss på kvällen den 11:e i riktning mot Thailands landsbygdshjärta, Isaan i nordost. Visst hade vi väl både förstått och accepterat att det skulle bli en dryg resa — från Hua Hin 48 mil till Korat (numera Nakhon Ratchasima), 70 mil till Khon Kaen och hela 82 mil till Udon Thani. Att vi skulle bli en del av en veritabel massflykt i parallellkaravanutförande hade vi dock inte riktigt insett.
Det hela är egentligen inte särskilt förvånande om man börjar tänka efter. En väsentlig andel av arbetarna i Bangkok kommer från Isaanregionen. Om det är någon gång under året som alla helt sonika måste bege sig hemåt är det inför den thailändska högtiden framför alla övriga, Songkran. Dagarna närmast före Songkran rör det sig gissningsvis om mellan någon och ett par miljoner människor som skall förflytta sig mellan Bangkok och nordöstra Thailand. (Vi bortser härvid vi alla de som skall söderut från Bangkok, vilket heller inte är någon oansenlig mängd för den delen!)
Det thailändska vägnätet är tämligen välutvecklat och av god kvalitet. Två till fem filer i vardera riktningen kan emellertid inte riktigt hantera miljonströmmar av resenärer — åtminstone inte inom loppet av två, tre dagar. Polis och vägskötare gjorde vad de kunde för att underlätta migrationen: mellan Bangkok och Saraburi fick norrgående trafik lov att inte bara använda de normalt fem ordinarie filerna (tre på huvuddelen och två på sidodelen av motorvägen), utan även tre av de normalt södergående filerna. Även om det underlättade var marschfarten likväl inte mycket mer än 20—30 km/h.
Att bli stressad hjälper givetvis föga. Det är här som man måste beundra thailändarna, som besitter en unik förmåga att inte bli stressade och irriterade i situationer som denna. Föreställ Dig att stå i toalettkö i nästan en timme för att komma fram till något som inte kan beskrivas som mer än en kloakanslutning, dessutom med synnerligen tydliga spår av befrämjandet av ändamålet. Hade det varit hemma i Sverige skulle väl anmälningarna om sanitära olägenheter hagla samtidigt som media offentligt skulle avrätta ansvariga. Thailändarna verkade dock endast se det positiva i att kunna uträtta sina behov för att kunna nå målet — hemmet i Isaan.
Väl framme i Udon Thani, efter 20 i stället för normalt drygt 10 timmar, är det svårt att låta bli att beundra den gränslösa glädje thailändarna utstrålar över att få ta fram kanonerna och k-pistarna, ladda dem fulla med kraftigt nedkyld och talkspetsad diväteoxid (vatten!) och ge sig man ur huse för att beskjuta grannar, släktingar, vänner — och allra helst de faranger som hittat dit; allt detta under solens aldrig sinande, glödheta UV-strålsattacker. Det thailändska nyåret Songkran — som väl skulle kunna kallas Vattenfestivalen! — är något alldeles speciellt, inte jämförbart egentligen med något vi har hemma i Svedala. Att bege sig till det genuina Thailand under denna högtid ger minnen för livet.
Vi är fortsatt tacksamma för de bidrag och kommentarer som stimulerar bloggen. Berätta gärna om egna erfarenheter av det unika thailändska nyåret — klicka här. Nästa blogg kommer inte svika det tidigare aviserade ämnet Aktiviteter i Hua Hin… /Red 13 april 2008 
